Meerlovee

Mer kärlek, mer love.

Han var på väg. Det var det enda som betydde något.

Jag stod på terrassen och stirrade på min mobil. Skärmen där hans korta meddelande precis dykt upp lös i kvällsdunklet.

”Jag kommer. Vänta där.”

Jag satte mig på terrassräcket med ryggen mot stranden och lät havsbrisen ta tag i mitt hår. Han var på väg. Det var det enda som betydde något. Inte att jag frös och fått gåshud på mina bara ben, eller att jag hade snubblat och spillt rödvin på min klänning mitt framför alla på hela festen.

Hela kvällen hade varit en katastrof; mitt fåniga välkomsttal, mina hopplösa försök att undvika Gunnar, min chef, som hade fått för sig att jag var intresserad av något mer än en befordran. Men nu var Rickard på väg, och kanske var det därför jag hade gåshud.

Vi hade skojat kvällen innan att han skulle komma och rädda mig om allt gick åt skogen. När jag väl tog mod till mig och skrev till honom trodde jag inte att han skulle svara. Vi hade ju bara känt varandra i ett par dagar. Första gången vi träffades fick han lov att fly från ett skyfall under mitt paraply i väntan på treans buss till centrum. Han bjöd mig på en kopp kaffe när vi kom fram och på den vägen var det.

Nu var det hans tur att rädda mig.

När han kom upp för trapporna från stranden var det hans röda skinnjacka jag la märke till först, sedan hans kolsvarta hår. Med säkra steg kom han emot mig, och utan att bry sig om varken vinfläckarna på min klänning eller om att säga ”hej” tog han tag kring min midja och och gav mig en sån där kram som man nästan bara ser på film. Nästan.

När han kysste mig glömde jag vartenda ord jag tänkt säga till honom, men de behövdes ändå inte.